Klimatkompensation via trädplantering i Afrika – vad säger forskningen?
I april kom Staffan Lindbergs texter om ’Hungerskogen’ i Aftonbladet - om klimatprojektet ’Trees for Global Benefits’ i Uganda som jag också har studerat i mitt forskningsprojekt om lokala effekter av trädplanteringsprojekt i Östafrika. Det finns mycket att ifrågasätta med trädplanteringsprojekt i Afrika som ska ’kompensera’ för våra utsläpp här i Sverige. Jag har forskat på frågan i över 10 år, i tre olika projekt.
Först ut i projektet Svenska klimatinitiativ i Uganda, där jag och Klara Fischer tittade på svenska Energimyndighetens klimatkompensation för Sveriges räkning i Uganda - det projektet marknadsfördes till svenskarna som att det blev ’en ny frisk skog där det tidigare var oanvänd buskmark’, när det i verkligheten var en trädplantage av tall och eukalyptus som sköttes av företaget Green Resources, och den tidigare vegetationen buskig savann är naturlig i den delen av Uganda. Företaget hävdade att det pågick en avskogning i området och att deras projekt därför bidrog med att binda koldioxid och räknade in pågående avskogning i sin baseline för att få maximalt med pengar för bunden koldioxid. I vår artikel visade vi att det inte fanns en entydig avskogningstrend i området. I en annan artikel kontrasterade vi synen på plantagen som ’koldioxidbindande biomassa’ med lokala kvinnors berättelser om de 12 sorters träd de använde för olika syften i sin naturliga buskmark, träd som nu blivit färre i deras närmiljö pga plantagen.
Vi följde upp detta med forskningsprojektet ’Vi planterar träd i Afrika’ – där syftet var att titta på fem exempel på koldioxidprojekt i Uganda och Tanzania som skulle ha potential att vara så bra som möjligt för lokalbefolkningen – tex lokala bönder som planterade på sin egen mark i nära samarbete med en organisation som är väl förankrad lokalt, med huvudambitionen att hjälpa lokalbefolkningen snarare än att binda koldioxid. Det var inom detta projekt vi kom i kontakt med ’Trees for Global Benefits’ projektet och besökte det i de två distrikten Rubirizi och Kitagwenda i sydvästra Uganda. Klara, den lokala forskaren David Tumusiime och jag intervjuade både Ecotrusts vd och lokala ansvariga, besökte flera projektområden och tittade på fält samt intervjuade bönder i grupp och enskilt. Mer om resultaten nedan.
Vi forskare är kritiska till att klimatkompensation genom trädplantering i Afrika används i marknadsföring av produkter i Sverige där det antyds att dessa produkters miljöpåverkan skulle vara neutraliserad pga trädplanteringen. Detta analyserar vi i artikel ’Our burgers eat carbon’. Tillsammans med många andra forskare ur Researchers desk skrev jag också en debattartikel i DN 2020 – de varningarna vi framförde kring klimatkompensation gäller än!
Slutligen har jag tillsammans med Linda Engström haft ett projekt där vi försöker kommunicera vad som hittills framkommit om hur svårt det är att försäkra sig om att liknande klimatprojekt blir bra för lokalbefolkningen, genom en online-guide om ’social benefits of carbon forestry’ där det blir tydligt att det är mycket svårt att få till sådana fördelar, särskilt om marginaliserade grupper ska inkluderas.
Vad är det då som är så svårt i klimatprojekten? Tre saker som vi sett som också återfinns i rapporteringen om TGB:
1. Kommunikationen med lokalbefolkningen – är en nyckelfråga som det ofta faller på. Dels är det komplicerat att ens förklara vad klimatkompensation är – vad är det de säljer, vad är marknadspriset, hur och när ska de få betalt? Men också själva trädplanteringen är långt ifrån trivial: Vilka träd ska planteras, hur tätt, på vilken typ av mark? Inte ens frågan vem som äger marken är lätt i många sammanhang och projekt riskerar att leda till markkonflikter och att svaga grupper blir av med mark.
I ’hungerskogen’-artikeln står det att bönder planterat på sin odlingsmark och sedan haft svårt att få mat. TGB har haft två olika typer av trädplantering: antingen sk ’woodlots’ där träd idealt sett planteras tätt på mark som inte duger bra till odling, tex brant sluttande mark, eller s.k. ’agroforestry’ där träd planteras i jordbruksfält på ett sätt som främjar odlingen, inte förstör den – men då är det viktigt att träden är rätt typ (som skuggar lagom, kanske ger frukt, vars löv kan gödsla jorden mm) och planteras med större avstånd. Även i våra intervjuer framkom att det fanns personer som missförstått och planterat tätt som i en woodlot på sina odlingsfält och fått perenna grödor som banan förstörda. Det behövs tät kommunikation med lokalbefolkningen för att det ska bli rätt.
I ett annat projekt som genomfördes i samma område där bönderna var mycket mer nöjda beskrev de t.ex. att projektets representanter var med bönderna på fälten och visade hur planteringen skulle ske, men i TGB tycks de inte ha prioriterat kommunikationen på samma sätt, med stora problem för enskilda bönder som följd. Vi träffade även bönder som var nöjda efter att ha planterat träd på rätt sätt och hade tjänat pengar, upplevt att odlingen blivit bättre med agroforestry-metoder och börjat med honungsproduktion och andra kringaktiviteter som ordnades, men det var tydligt även i de projektområden vi besökte att kommunikationen ibland hade varit bristfällig.
2. Att generera win-win till alla aktörer är svårt – d.v.s. både kunna sälja koldioxidkrediter till ett bra pris så att köparen i Sverige inte ska tycka det är för dyrt, att alla olika mellanhänder ska få betalt, att prioritera fältarbetare och bra kommunikation och samtidigt ha pengar över att betala bönderna en rimlig summa. Dessa ambitioner är svåra att kombinera, trots att projekten ofta marknadsförs som att det vore oproblematiskt och win-win. Målkonflikterna kring de olika ambitionerna leder ofta till problem – en sak som många klagade på när vi intervjuade Ecotrusts bönder var att de kände sig pressade att plantera mer träd än de var bekväma med eftersom de inte fick delta i projektet om de planterade mindre än 200 träd, och det kunde sluta med att de t.ex planterade träd för nära huset som kunde skadas vid hårda vindar. De vädjade till projektet att sänka gränsen till 50 träd så att fler i byn kunde bli inkluderade men fick nej. Resultatet blev att bönder som redan äger mycket mark kunde plantera träd och använda pengarna till att köpa upp andras mark och plantera även på den, vilket ökar på ekonomiska ojämlikheter. Folk som inte har egen mark utan hyr in sig på andras för att odla mat riskerar att bli utan jordbruksmark när markägaren skulle plantera träd där istället.
Anledningen till att inte arbeta med bönder som kan plantera bara 50 träd är förstås att det blir mycket dyr administration för varje bonde som ska ha utbetalningar. Men det andra projektet i området hade löst problemet genom att be bönderna gå ihop i grupper om 5-6 personer och plantera tillsammans så att de kunna komma upp i större volymer. Då kunde alla ha möjlighet att delta i en grupp och hjälpas åt. I ’hungerskogen’-artikeln nämner också flera av de intervjuade bönderna att de kände sig pressade att plantera många träd, kanske inte direkt av projektets personal men av omständigheterna.
3. Uganda är en väldigt annorlunda kontext mot Sverige – trots detta tycks många projekt tro att saker kommer fungera ungefär likadant och blir förvånade när ’oväntade’ saker händer. Detta visar på utbredd okunskap hos dem som investerar i dessa projekt. Green Resources försökte förmå Ugandiska statens tungt beväpnade skogsvaktare som var satta att vakta deras plantage att vara lite snällare mot lokalbefolkningen, efter kritik om att lokalbefolkningen var rädda, men det fungerade dåligt i en kontext där skogsvaktare i Uganda utbildas till att vara hårdhänta och beredda att skjuta inkräktare i parkerna.
På samma sätt verkar ZeroMissions representant misstro att det i artikeln står att barn missat sin skolgång när familjen inte hade mat med motiveringen att ’skolan är gratis i Uganda’. I en kontext av utbredd fattigdom är det dock snarare en stor bedrift av föräldrar på landsbygden att barnen ens kan gå ut grundskolan – det gäller att kunna bekosta barnens skolkläder och skolmaterial, transport till skolan samt ge dem tillräckligt med mat för att de ska klara av skolarbetet och även kunna undvara deras arbete på fälten och i hemmet. Gymnasieutbildning är dyrt och kräver oftast att föräldrar även bekostar boende på skolan. Det var sådant bönderna i TGB hade hoppats kunna bekosta av sina trädpengar.
De familjer som intervjuades i reportaget menade att de istället knappt fick några pengar för träden och hade inte tillräckligt med mat att äta. En familj som inte har en så grundläggande grej som mat måste naturligtvis ha barnen hemma för att hjälpa till med jordbruk eller daglönearbete för att kunna äta, de orkar inte heller gå långa promenader till skolan eller studera på fastande mage. En vanlig åtgärd när det inte finns mat är att unga kvinnor som bor hemma gifter sig för att kunna bli försörjda av sin make – något som föräldrar kanske uppmuntrar om de inte har tillräckligt med mat.
Det är inte extremt eller konstigt, så fungerar det på många platser i det globala syd som inte har sociala trygghetssystem som i Sverige. Därför måste vi också vara väldigt försiktiga med vilka projekt vi väljer att dra igång på dessa platser, och försäkra oss om att vissa grupper eller individer inte blir skadade av projekten, eftersom de kanske inte har något att falla tillbaka på och det kan leda till att de tvingas göra svåra val som att avbryta barnens skolgång eller att minderåriga gifter sig tidigare än de hade valt själva. Och det vill vi ju inte ska ske.
Jag kan skriva mycket mer … men sammanfattar med tre rekommendationer:
1) Vi borde fokusera 100% på att sänka våra utsläpp och inte försöka hitta sätt att fortsätta släppa ut med gott samvete. Så fort det finns sådana möjligheter tar de fokus från utsläppsminskningar.
2) Vi måste också plantera mer träd och buskar i världen, men varför inte börja med Sverige där det finns många offentliga och privata gräsmattor som är dåliga för biologisk mångfald och skulle kunna planteras med träd och buskar i mycket högre utsträckning. I dessa fall finns mer sannolikhet för verkliga win-wins, mycket bättre möjligheter till kontroll och 0% risk att misslyckanden leder till allvarliga konsekvenser som att folk inte har tillräckligt med mat, att barn inte går ut grundskolan eller tvingas ingå äktenskap för att bli försörjda. Vi kan även skydda vår gammelskog och se över vår markanvändning, skogsbruket, träd på betesmarker mm - städa framför egen dörr!
3) Vi måste ställa mycket mer frågor kring projekten i Afrika innan vi tror på att de är bra. Visst finns det projekt som är uppskattade av lokalbefolkningen och fungerar betydligt bättre än ’Trees for Global Benefits’, men de är inte i majoritet bland trädplanteringsprojekten. Det är svårt att göra bra projekt, risker med dåliga projekt är stora, och det är många svåra frågor som måste lösas. Vår guide hjälper dig att ställa frågorna! Är det för komplicerat med guiden kanske det är läge att fokusera på nr 1) och 2) ovan!
Om du ändå hittar bra projekt som du vill ge pengar till, ge hellre bidrag till t.ex. ett agroforestry-projekt utan att köpa ett visst antal ton CO2 via klimatkompensation. Vissa organisationer som t.ex. Vi-skogen säljer klimatkompensation eftersom de vet att kunder efterfrågar detta, men det går att bidra på vanligt sätt till deras projekt. När du köper klimatkompensation begär du att de ska mäta och beräkna koldioxiden som bundits i varje träd och betala för att certifieras på kolkreditmarknaden – du får mindre action för pengarna eftersom all denna administration tar fokus från projektet. Det är ändå inte rimligt att tänka sig att du ’kompenserat’ för några utsläpp pga trädplantering, du ska ju fokusera på att sänka utsläppen så mycket du kan! Om du litar på en organisation bör du kunna lita på att de tar rätt beslut kring träden tillsammans med lokala bönder, utan att behöva veta exakt mängd bunden CO2.
